Vad menar vi med progression?

När vi pratar om progression i undervisningen syftar vi på den utveckling som sker i en elevs kunskaper, färdigheter och förståelse över tid. Det handlar både om hur mycket eleven kan inom olika områden och om hur kunnandet förändras.

Progression kan visa sig i många former:

• ett resonemang som fördjupas
• ett ämnesspråk som blir mer precist
• en färdighet som utförs med större säkerhet
• en analys som bygger på allt fler perspektiv

Utvecklingen sker inte i raka linjer. Elever kan ta stora kliv framåt, stå stilla en stund, eller plötsligt ta ett steg tillbaka, för att sedan göra ett språng. Lärande är komplext. Det påverkas av motivation, sammanhang, stöd och tidigare erfarenheter. Därför behöver vi som lärare träna vår blick för vad progression kan vara, och hur vi kan upptäcka den i det vardagliga arbetet.

Två modeller för att förstå progression

Vygotskijs proximala utvecklingszon

Pedagogen Lev Vygotskij betonade att lärande sker i samspel med andra och att det mest meningsfulla lärandet sker i det område där eleven nästan klarar en uppgift på egen hand och lyckas med rätt stöd. Det kallade han för den proximala utvecklingszonen.

"Vad barnet kan göra idag med stöd, kan det göra själv i morgon."

Som lärare innebär det att vi behöver hitta just det där lagom svåra, där eleven utmanas, men inte överväldigas. När vi planerar undervisning med progression i fokus innebär det att skapa uppgifter och samtal som ligger inom eller strax utanför elevens nuvarande nivå. Det är där lärandet växer.

Reflektionsfråga: Vilka strategier använder du för att hitta elevens nästa möjliga steg?

Blooms taxonomi

En annan modell som ofta används för att förstå progression i tänkande är Blooms taxonomi. Den beskriver olika nivåer av kognitiva färdigheter, från enklare till mer avancerade:

1. Minnas – återge fakta, definitioner, formler
2. Förstå – förklara med egna ord
3. Tillämpa – använda kunskap i nya sammanhang
4. Analysera – se samband, jämföra, dela upp
5. Värdera – ta ställning, argumentera, kritiskt granska
6. Skapa – kombinera, producera, formulera nytt

När vi pratar om progression i ämnen som SO, NO, svenska eller matematik kan Blooms nivåer hjälpa oss att formulera uppgifter som utmanar tänkandet. Eleven kan exempelvis först förstå en historisk händelse, sedan analysera dess orsaker och slutligen värdera dess betydelse utifrån olika perspektiv.

Men återigen, progressionen är inte linjär. En elev kan ha lätt att värdera men kämpa med att återge fakta. Modellen hjälper oss att tänka, men verkligheten är mer komplex än ett trappstegssystem.

Att förstå progression i klassrummet

Som lärare behöver vi hitta sätt att göra progression synlig, både för oss själva och för eleven. Det kan handla om att ställa nya frågor, jämföra elevens arbete över tid, lyssna efter nya begrepp i klassrumsdialogen eller be eleven reflektera över sitt eget lärande.

Vi behöver också förhålla oss till att progression kan se väldigt olika ut:

• En elev kan utvecklas språkligt men fortfarande behöva stöd i innehåll.
• En annan kanske blir bättre på att resonera men har svårt att strukturera sina tankar skriftligt.
• En tredje kanske inte visar allt i provsituationer men glänser i samtal eller praktiskt arbete.

Att bryta ned kunnande

För att följa progression behöver vi ibland dela upp kunnandet i mindre delar. Ett komplext mål består ofta av flera samverkande delar: begreppsförståelse, metodkunskap, resonemang, problemlösning, strategier och kommunikativ förmåga.

I de praktiskt-estetiska ämnena kan dessa delar ta sig uttryck i exempelvis teknisk färdighet, hantverksskicklighet, konstnärligt uttryck, sceniskt agerande, improvisationsförmåga eller förmågan att tolka och förmedla ett budskap. Genom att synliggöra hur dessa olika aspekter utvecklas över tid från grundläggande tekniker till avancerat och självständigt skapande, kan vi se var eleven befinner sig i sin process.

När vi tittar på flera aspekter samtidigt får vi en mer nyanserad bild av progressionen, både i fråga om tekniskt kunnande och kreativt uttryck.

Genom att bryta ned kunnandet kan vi också uppmärksamma framsteg som annars riskerar att gå oss förbi. En elev som ännu inte uppnått godtagbara kunskaper kan ändå ha gjort betydande utveckling i exempelvis begreppsförståelse eller strategianvändning. Dessa steg är viktiga att lyfta fram för att stärka motivationen och för att ge riktning framåt.

Att förstå progression är därför både en didaktisk och en relationell uppgift.

Reflektionsfråga: Hur upptäcker du progression hos dina elever även när den inte syns i resultatlistan?

Synlig progression som drivkraft

Att synliggöra delsteg i progressionen ger eleven en konkret upplevelse av att lärandet rör sig framåt. Det kan handla om att:

• jämföra en text från terminsstart med en senare version och peka på specifika förbättringar.
• visa hur eleven använder fler korrekta begrepp än tidigare.
• lyfta att eleven nu provar strategier som hen tidigare undvek.
• dokumentera muntliga resonemang över tid och analysera skillnaderna.

När eleven får se sin egen utveckling blir målet mer hanterbart och känslan av kompetens växer även innan hela målet är uppnått.

Reflektionsfråga: Hur kan du synliggöra de steg eleven redan tagit, så att vägen till nästa mål känns möjlig?

Att planera för progression

Progression synliggörs genom undervisning som ger utrymme för utveckling. När vi planerar undervisningen med progression i fokus blir det möjligt att bygga innehållet stegvis, så att elever får tid att pröva, utveckla och befästa sitt kunnande:

• Vad ska eleverna utveckla?
• Hur kan undervisningen stödja den utvecklingen?
• Hur kan vi och eleverna få syn på förändringen under arbetets gång?

När vi planerar med progression i fokus innebär det att tänka långsiktigt. Vi bygger upp arbetsområden där eleverna får möta innehållet flera gånger, i olika former, med ökande komplexitet. Vi ger utrymme för att pröva, få återkoppling och försöka igen. På så sätt blir undervisningen ett stöd för progression.

Tre didaktiska principer för att planera för progression

Här är tre tankesätt som kan hjälpa i planeringsarbetet:

1. Börja där eleverna är

Progression förutsätter att vi känner till startpunkten. Vad vet vi om elevernas förförståelse, erfarenheter och tidigare undervisning? Behöver vi backa ett steg innan vi går vidare?

Att samla in elevröster, kartlägga språk- och kunskapsnivåer eller låta elever visa sitt utgångsläge i en enkel startuppgift kan ge värdefull information.

2. Bygg undervisningen i utvecklande steg

Progression sker när eleven får chansen att utveckla sitt kunnande över tid. Det kräver att undervisningen är strukturerad så att det finns utrymme för:

• introduktion och begreppsförståelse
• tillämpning och bearbetning
• fördjupning och egen problemlösning

Undvik att göra alltför mycket på en gång. Tänk hellre i tydliga delmoment, där varje steg förbereder nästa. En övning i början kan vara ett stöd för en fördjupande uppgift senare. En modelltext i svenska kan först analyseras tillsammans och senare inspirera till egna texter.

Tydliga lärandemål som utvecklas stegvis under arbetets gång gör det lättare för både dig och eleverna att följa progressionen.

3. Planera för återkomster och variation

Progression behöver inte betyda nytt hela tiden utan det kan lika gärna handla om att återkomma till ett innehåll med nya ögon. När elever får möjlighet att arbeta med samma begrepp eller förmåga i olika kontexter fördjupas förståelsen.

Exempel:

• I NO kanske du först arbetar med begreppet ”kondensation” i ett experiment, sedan i ett bildstöd och därefter i ett resonemang om väder.
• I SO kan källkritik först användas på nutida nyheter, och senare återkomma i ett historiskt sammanhang.
• I idrott kan rörelseförmåga tränas genom olika aktiviteter, men med samma fokus på samarbete och strategi.

Genom att planera för variation i arbetsformer och återkomster i innehåll ger du fler elever möjlighet att utvecklas på olika sätt och i olika tempo.

Hur märker vi att progression sker?

Progression kan framträda genom mer utvecklade texter, mer nyanserat språk, säkrare i sitt uttryck. Den kan också visa sig i mindre förändringar: ett nytt begrepp i samtalet, ett nytt sätt att resonera eller en hand som räcks upp för första gången.

Tecken på progression kan vara:

• fler och mer utvecklade frågor.
• ökad självständighet i arbetsprocessen.
• förmåga att byta strategi när något inte fungerar som tänkt.
• förbättrad argumentation i diskussioner.
• fördjupade kopplingar mellan tidigare och nya kunskaper.
• färre misstag i uppgifter som tidigare varit svåra.

Variation i uttrycksformer gör att fler elever får möjlighet att visa sin utveckling. Vissa växer i skrift, andra muntligt eller praktiskt. När elever får flera vägar att visa sitt kunnande blir progressionen mer synlig.

Lärarens roll är att se det som ännu inte är färdigt

Att märka progression kräver att vi vågar se lärande som en process, inte bara ett resultat. Vi behöver bli nyfikna på det som är ”nästan där” och ge det plats. Det är också viktigt att komma ihåg att progression inte alltid går att mäta. Ibland märker vi den i samtal i korridoren, i en snabb fråga under lektionen eller i ett nytt förhållningssätt till lärandet. Det betyder något och är en del av det professionella omdömet.

Reflektionsfråga: När såg du senast en elev utvecklas utan att det syntes i ett resultat? Vad hjälpte dig att upptäcka det?

Elevens delaktighet i sin progression

För att lärandet ska bli meningsfullt behöver eleven förstå vad som ska läras, men också hur lärandet går till och varför det spelar roll. När eleven får syn på sin egen utveckling växer känslan av sammanhang, motivation och ansvar. Det är skillnad på att bara göra uppgifter och att veta varför man gör dem, vad de leder till och hur man kan växa genom dem.

Att ge eleven en aktiv roll i sin progression är alltså inte något som ligger vid sidan av undervisningen utan det är en del av själva kärnan i ett lärande som leder framåt.

Lär eleven förstå sitt eget lärande

Vi kan stötta eleverna i att förstå sin egen metakognition, alltså att tänka om sitt eget lärande. Det hjälper dem att se sitt nästa steg, vilket förhoppningsvis motiverar dem. Några sätt att stärka den förmågan:

• Reflektionsfrågor i loggbok eller samtal:
  Vad kunde du inte förra veckan som du kan nu?
  Vad förstod du bättre efter återkopplingen?
  Vad skulle du göra annorlunda nästa gång?
• Självvärdering före och efter uppgifter:
  Låt eleven skatta sin insats eller förståelse och följa sin utveckling.
• Synliggör lärandet i stunden:
  Lyft exempel på progression mitt i lektionen: ”Hör ni hur mycket tydligare era resonemang har blivit jämfört med i måndags?”

En elev som är delaktig i sin progression går från att vara passiv mottagare till att bli aktiv medskapare. När eleven börjar ställa frågor som:

• Vad är nästa steg för mig?
• Hur kan jag visa vad jag har lärt mig?
• Vad behöver jag träna mer på?

… då har något viktigt hänt.

Synliggör vägen – inte bara målet

En elev som vet vad som förväntas har bättre förutsättningar att ta nästa steg. Men det räcker inte att visa slutmålet utan eleven behöver få syn på stegen dit. Det kan handla om att:

• formulera delmål tillsammans
• visa exempel på olika nivåer av arbete
• prata om vad det innebär att "vara på väg"
• få återkoppling som pekar framåt

När vi samtalar om progression med eleverna gör vi lärandet begripligt. Vi flyttar fokus från prestation till utveckling.

För att synliggöra progression i olika delar av ett kunnande kan en matris bli ett stöd i både planering och samtal. När jag skapar en lärandematris behöver jag fundera på vilka aspekter av kunnandet som är viktiga på vägen mot målet. Det kan handla om begreppsförståelse, metodanvändning, resonemang, strategier eller kommunikativ förmåga.

Genom att göra dessa aspekter tydliga i matrisen får både jag och eleven en klarare bild av var utvecklingen sker och vad nästa steg kan vara. På så sätt blir matrisen ett levande verktyg för lärande, snarare än en sammanställning av resultat.

Att använda matriser med omtanke

För att synliggöra progression i olika delar av ett kunnande kan en matris bli ett stöd i planeringen och i samtal med elever. När jag skapar en lärandematris behöver jag tänka igenom vilka delar av kunnandet som är viktiga på vägen mot målet. Det kan handla om begreppsförståelse, metodanvändning, resonemang, strategier eller förmågan att kommunicera.

Genom att synliggöra dessa delar i matrisen blir det tydligare både för mig och för eleven var utvecklingen sker och vad nästa steg kan vara. På så sätt blir matrisen ett levande verktyg för lärande och inte bara en sammanfattning av resultat.

I bästa fall kan en väl genomtänkt matris fungera som en karta som visar vart undervisningen är på väg, vilka vägar som är möjliga, och hur långt eleven har kommit. Men en matris kan också upplevas som ett kontrollsystem eller som en tabell att "samla poäng i", särskilt om språket är otydligt eller om fokus hamnar på betygsnivåer snarare än lärande.

Nyckeln ligger i hur vi använder dem.

Vad kan en matris bidra med?

När matriser används med omtanke kan de:

• Tydliggöra mål och förväntningar för eleverna
• Stödja självvärdering och kamratbedömning
• Skapa struktur för återkoppling
• Synliggöra progression i lärandet

Men de fungerar bara om eleven förstår vad som står i den och varför det spelar roll. En matris som bara delas ut vid uppgiftens slut hjälper sällan någon. Används den däremot som en levande del av undervisningen, kan den ge eleven verktyg att förstå sitt eget lärande.

Fem sätt att använda matriser klokt

1. Lyft in matrisen tidigt – inte bara i slutet

Presentera matrisen redan när uppgiften introduceras. Använd den som en gemensam referenspunkt under arbetets gång. Då blir den en kompass.

2. Prata progression – inte betyg

Fokusera på vad eleven är på väg mot, inte vilken nivå som "är godkänd". Formulera återkoppling i stil med:
”Du visar att du börjar…” eller ”Nästa steg kan vara att…”
Undvik: "Det här är ett E”

3. Anpassa språket – gör det begripligt

Formuleringar som "komplexa resonemang med nyanserade samband" kan vara svåra att förstå både för elever och lärare. Sätt gärna egna ord på matrisens nivåer tillsammans med eleverna. Det skapar både begriplighet och ägarskap.

4. Använd matrisen som samtalsstöd – inte facit

En matris kan skapa rika samtal om lärande: Vad är skillnaden mellan de olika nivåerna? Hur märks det i våra arbeten? Låt elever diskutera exempel och placera dem i matrisen. Då tränar de samtidigt sin förmåga att bedöma kvalitet.

5. Koppla återkoppling till matrisen – men ge också mer

En matris kan vara basen i din återkoppling men inte hela svaret. Lyft även det oväntade, det som inte riktigt "ryms i en ruta" och ge personlig, framåtsyftande feedback.

Matriser som verktyg – inte måttstock

Det är lätt att en matris blir ett slags "resultatlista" där eleven bara fokuserar på nästa ruta att kryssa i. Då riskerar vi att hamna i ett lärande som styrs av prestation snarare än utveckling.

För att undvika det kan du:

• Undvika att kalla nivåerna för betygsbokstäver
• Formulera nivåerna som beskrivningar, inte etiketter
• Lyfta progression som en process – inte som ett hopp mellan fasta nivåer

Reflektionsfråga: Hur påverkar din matris elevernas sätt att tänka om sitt lärande – och vad vill du att den ska signalera?