När undervisningen visar vägen

I många klassrum finns stunder då en uppgift väcker fler frågor än svar. Ibland märks det genom att någon tvekar inför att börja skriva. Ibland hörs det i röster som blir tystare eller i frågor som kommer efteråt i stället för i stunden. Sådana reaktioner är en del av undervisningens vardag. De kan handla om att eleven är osäker på hur uppgiften ska lösas, men ibland finns också en oro för att inte förstå eller för att göra fel. När det är oklart vad som förväntas kan det skapa en inre stress, särskilt om uppgiften känns viktig eller är kopplad till tidigare erfarenheter.

I årskurs fyra introducerar en lärare en faktauppgift om djur. Eleverna lyssnar och verkar först nyfikna. När skrivandet ska börja blir det tystare. Några har börjat skriva rubriker, andra sitter med pennan i luften. En elev säger lågt: “Jag vet inte hur man börjar.” En annan tittar bort.

Läraren märker att flera elever har fastnat. Hon samlar gruppen igen och visar exempel från tidigare år. Tillsammans samtalar de om hur en text kan byggas upp, vilka rubriker som hjälper läsaren och hur fakta kan sorteras med stöd av en tankekarta. På tavlan formuleras några frågor: Vad vill du berätta? Vad har du redan kommit fram till? Vad vill du ta reda på mer om?

Läraren samlar gruppen och samtalar om hur en text kan byggas upp. Genom att ställa frågor och erbjuda stöd redan från start får fler elever syn på sitt eget skrivande och vågar ta nästa steg.

Samtidigt lyfter hon hur arbetet kan följas upp: “Jag kommer att gå runt och läsa delar av era texter medan ni skriver. Då kan vi prata om vad som fungerar och vad ni själva vill utveckla. Om du vill att jag tittar extra på något särskilt så säg till.” Genom att visa hur återkoppling ges redan innan arbetet börjar, minskar osäkerheten och fler vågar ta ett första steg.

Det som ibland upplevs som stress i skolarbetet växer ofta fram ur känslan av att inte förstå vad som gäller eller att inte veta hur man ska lyckas. När undervisningen planeras med dessa känslor i åtanke, genom exempel, gemensamt samtal och tydliga ingångar, skapas en miljö där fler kan känna trygghet i processen.

I klassrummet märks det snabbt att stämningen förändras. Några börjar diskutera rubriker med varandra. En elev räcker upp handen och säger: “Kan du läsa början på min text? Jag vill veta om det blev tydligt.” Det som först kändes oklart har blivit en gemensam rörelse framåt.

När undervisningen visar vägen på detta sätt blir det lättare för eleven att hitta sin plats i arbetet. Det handlar inte om att alltid veta exakt vad som ska ske. Det handlar om att känna att det finns stöd att hämta längs vägen. Bedömning blir en del av ett pågående samtal om vad lärande kan vara.

När känslor formas i det praktiska arbetet

Det praktiska arbetet med bedömning rymmer fler dimensioner än planering och metodval. Det handlar också om att förstå vad som sker i ögonblicket och hur våra handlingar påverkar elevens känsla av att lyckas. Det är i dessa vardagliga stunder som lärarens omdöme får särskild betydelse.

På högstadiet har klassen arbetat med kolets kretslopp. Eleverna har fått förbereda muntliga redovisningar. En av eleverna som brukar vara noggrann har med sig anteckningar och bilder. När det är hens tur att tala inför gruppen tittar hen ner i bordet och säger: “Jag hade tänkt säga mer, men nu glömde jag allt igen.” Rösten är låg och händerna rör sig rastlöst över pappret.

Läraren ser situationen. Det är tyst i klassrummet. Hon väntar in eleven och säger lugnt: “Det du hann säga visar att du har tänkt till. Vill du berätta mer här vid bänken?”

Eleven nickar försiktigt. De sätter sig tillsammans i en lugn del av rummet. Med stöd av anteckningar och frågor som bjuder in till samtal får eleven återknyta till sin förståelse. Sakta växer ett resonemang fram. Ord som fotosyntes, nedbrytning och förbränning hittar tillbaka in i språket.

Det som först såg ut som ett misslyckande blir till en möjlighet. Det är fortfarande en redovisning, men i en annan form och med en annan närhet. Det som gör skillnad är inte en särskild strategi, utan att läraren ser vad eleven behöver just då.

I liknande situationer kan det kännas angeläget att gå vidare snabbt. Men ibland är det själva pausen, den korta tystnaden och viljan att förstå, som öppnar för något nytt. När vi som lärare erbjuder ett annat sätt att visa kunskap, eller ger tid att hämta andan i ett samtal, kan eleven återfå tilliten till sin egen förmåga.

Det är i dessa val, att stanna upp, att lyssna och att vara kvar i det som känns skört, som lärarens praktiska förmåga tar form. Det är också här som känslor möter lärande på ett sätt som gör skillnad.

Ett klassrum där återkoppling blir en del av lärandet

När återkoppling vävs in i undervisningen blir den en naturlig del av lärandet. Det som eleven gör, säger och visar under arbetets gång tas tillvara i samtal, stöd och vägledning. Bedömning blir något som synliggör lärande och stärker elevens upplevelse av att vara på väg.

En tydlig struktur och ett genomtänkt tempo gör det lättare för eleven att förstå vad som väntar. Men det är i vardagsvalen, hur en instruktion formuleras, hur ett exempel lyfts, hur ett utkast tas emot, som undervisningen får sin karaktär. Många elever beskriver hur det hjälper att få återkoppling i ett tidigt skede. Det skapar trygghet att veta att det går att ställa frågor, att visa något som är på gång och att tänka högt utan att det måste bli färdigt direkt.

När återkoppling sker i samtalets form, där läraren lyssnar och bygger vidare på det eleven visar, uppstår möjligheter till lärande som är både djupare och mer tillgängliga. Det stärker känslan av att undervisningen hänger ihop. Återkoppling blir något som sker medan man lär, inte något som inväntar ett avslut.

Det är i dessa rörelser mellan tanke, språk och relation som lärarens praktiska bedömningsförmåga blir synlig. När återkopplingen får en självklar plats i undervisningen växer tilliten, både till undervisningens riktning och till det egna lärandet.