Det är vårterminens andra vecka. Sara sitter kvar efter arbetslagets möte. Det är tyst i klassrummet, bara det dova surret från fläkten hörs. Hon bläddrar i sina anteckningar från höstterminen och tänker på det arbetsområde som startar efter helgen. Det är ett innehåll hon gillar att undervisa i, och hon har flera idéer på hur det kan bli tillgängligt, lustfyllt och meningsfullt för just hennes elever.

Samtidigt vet hon att det kräver eftertanke. För att kunna se elevernas lärande behöver hon redan från början planera för hur hon skapar chanser att fånga upp hur eleverna kan delta, med kropp, blick, rörelse, ljud, val, igenkänning eller samspel.

Hon vet att deltagande inte ser likadant ut för alla. En elev kanske vänder huvudet mot ett ljud. En annan utforskar ett föremål med händerna. Någon reagerar på ett bekant ord eller en doft. För vissa elever är det kroppsliga uttrycket viktigare än det språkliga, och för andra handlar det om att känna igen rutiner eller visa tillit i samspel. Alla dessa uttryck är viktiga tecken på att eleven är med, på sitt sätt.

Sara låter fingret vila på syftestexten i kursplanen och tänker:

”Hur planerar jag så att eleverna får möjlighet att visa hur de deltar – med ord, bildstöd, tecken, blickar eller i handling?”

Det är lätt att fastna i styrdokumentens formuleringar, men för Sara är det viktigt att göra dem till sina. Det handlar om att hitta sitt eget varför. När hon själv känner mening blir det också lättare att skapa engagemang hos eleverna.

”Jag vill ge dem en chans att lära något som känns viktigt och möjligt för just dem. Och jag vill se det de lär sig, inte bara i slutet, utan hela vägen dit. Så att jag kan justera och stötta längs med vägen.”

På skrivbordet ligger kursplaner, höstens dokumentationer och färgglada post-it-lappar med idéer till uppgifter. Hon vill formulera tydliga mål, inte bara för sig själv, utan också för att kunna göra dem begripliga för eleverna, via bildstöd, föremål och konkreta situationer. Med tydliga mål blir det också lättare att identifiera vilken typ av dokumentation som behövs för att synliggöra progression, även i små steg.

Men tolkningarna skaver. Vad betyder egentligen ”deltar efter sina förutsättningar” när elevens uttryck är subtila och icke-verbala?

”Hur vet jag att jag ser det jag ska se? Och hur många olika sätt ska eleverna få visa sitt deltagande på?”

Hon minns ett tillfälle i höstas. En elev gav respons på ett klasskamrats arbete genom att peka och le, och klasskamraten ändrade därefter sin teckning. Det var ett ögonblick av kommunikation och påverkan, men det dokumenterades aldrig. Hon har tänkt mycket på det efteråt.

En av lapparna på bordet påminner henne:

”Ge flera tillfällen att visa kunnande – på olika sätt.”

Sara nickar. Det har blivit en ledstjärna.

När hon planerar undervisning i ämnesområden börjar hon inte med innehållet, utan med möjligheten till deltagande. Vad behöver eleverna för att kunna uppfatta, förstå och uttrycka något i relation till det innehåll hon vill introducera?

Hon skissar på ett upplägg: ett gemensamt startmoment med konkret material, följt av uppgifter där eleverna kan uttrycka sig praktiskt, kroppsligt, muntligt eller med alternativa verktyg. Hon markerar hållpunkter där hon kan observera och samla in underlag. Hon vet att progressionen ofta är subtil, men synlig för den som vet vad hen letar efter.

Hon tänker också igenom hur hon kan få syn på elevernas deltagande i stunden. Det räcker inte att en aktivitet är genomförd, det viktiga är hur eleverna är med på sina olika sätt. För det behöver Sara ha klart för sig vilka uttryck hon ska vara uppmärksam på. Hon förbereder sig genom att fundera på frågor som:

• Vad kan visa att en elev är uppmärksam?
• Hur kan eleverna visa igenkänning eller nyfikenhet?
• På vilka sätt kan de delta i samspel?

Och hon vet att hon inte är ensam. Elevassistenterna är ovärderliga i det här arbetet. De känner elevernas signaler, tolkar små nyanser, och bidrar med avgörande iakttagelser. När Sara planerar, gör hon det med hela teamet i åtanke. Hon vet att samsyn kring målen, uttrycken och stöttningen är avgörande för att undervisningen ska fungera, och för att varje elevs deltagande ska bli synligt.

Hon minns att Ali, en kollega, berättade att han börjat skriva ner små reflektioner efter varje lektion. Korta, men konkreta minnesbilder. Det hjälpte honom att fånga det där som annars försvann. Sara skriver en egen påminnelse:

”Anteckna direkt – små ögonblick räknas.”

Hon reser sig långsamt och känner ett lugn sprida sig. Hon vet att det inte kommer bli perfekt, men hon har lagt en medveten grund.

Innan hon stänger ner datorn tänker hon på Tilda, som i början av läsåret ofta behövde mycket stöd för att delta i gemensamma aktiviteter. Nu söker hon själv kontakt vid startmoment, följer med blicken, vänder sig mot ljud eller föremål som hör till undervisningen. Det är små förändringar, men tydliga tecken på att hon är mer delaktig.

Sara ler svagt. Det är sådant hon annars kanske hade missat, om hon inte varit uppmärksam på just det tysta deltagandet, eller om inte någon av assistenterna pekat på det först.

Om några veckor ska arbetslaget ha sambedömning. Hon ser fram emot det, men en fråga stannar kvar i tanken:

Hur vet vi att vi ser och bedömer samma typ av deltagande, även när uttryckssätten skiljer sig åt?