Eleverna är på väg ut till lunchen, men Sara stannar kvar i rummet. På tavlan står dagens schema kvar: Svenska – Individuell plan – Matematik – Workshop. Det är en blandad grupp. Här finns elever som varit borta från grundskolan längre perioder, som kämpar med psykisk ohälsa, med utmaningar i språket eller helt enkelt behöver mer tid och stöd för att hitta sin väg. Några läser grundskoleämnen, andra har precis kommit tillbaka efter längre frånvaro, och några arbetar med praktiska projekt eller arbetsplatsförlagt lärande som de kombinerar med skolan. Det finns även de som läser enstaka gymnasiekurser.

Hon minns förmiddagens lektion. Hugo satt längst bak med AirPods i öronen, luvan uppe och pennan vilande mot skrivblocket. Han hade varit tyst hela passet, men när hon stannade vid hans plats och frågade hur han tänkte kring texten han skrev, tog han ur ena AirPodden och svarade viskande: ”Jag vet inte hur man ska börja… men jag vet hur jag vill att den ska sluta.” Det var som att en liten glimt av berättarglädje hade tänts, något hon måste komma ihåg att följa upp.

På skrivbordet ligger hennes planeringsbok, full med små handskrivna rutor och pilar. Hon har försökt rita upp ett upplägg där eleverna får visa kunnande på flera sätt: skriftligt, muntligt och praktiskt. Hon vet att vissa behöver längre tid, andra fler variationer. Fatima, till exempel, som blir klar innan hon ens hunnit ge nästa instruktion, behöver alltid en extrauppgift för att hålla engagemanget vid liv.

Hon är mitt i tankarna när Anders från Språkintroduktion sticker in huvudet i dörren.

– Sambedömningsmöte i biblioteket på torsdag. Elin från Programinriktat val tar med sig några elevexempel, säger han.

Sara nickar. Hon vet att de mötena ofta ger mer än någon enskild planeringsstund.