Torsdag eftermiddag. Himlen är tung och blågrå när Sara småspringer över gården till skolans bibliotek. Det är dags för sambedömning med kollegor från olika program: samhäll, teknik, vård och omsorg, samt bygg och anläggning. De träffas var fjärde vecka för att diskutera elevexempel och tolkningar av betygskriterierna.

Runt bordet ligger utskrifter från ämnesplaner, elevuppgifter och anteckningar. Jennie, som undervisar i Svenska 1 på teknikprogrammet, börjar:

– Jag har tagit över en klass i årskurs två och har knappt någon dokumentation från förra terminen. Det är svårt att veta exakt var de ligger.

Ali, lärare i samhällskunskap, nickar. – Då blir vår uppgift att tillsammans ringa in nivån och se vad som är rimligt att förvänta sig i kursens slutskede.

– Jag känner igen det där, säger Lotta från vård- och omsorgsprogrammet. När elever kommer tillbaka från APL kan jag ha massor av intryck från handledarna, men få skriftliga underlag. Då måste jag fundera på hur jag väger in det i relation till kursens betygskriterier.

Samtalet glider in på värdeord: ”välgrundat”, ”nyanserat”, ”relevant”. Vad betyder de i praktiken? Hur vet man att man tolkar dem på ett likvärdigt sätt? Sara lägger fram två elevsvar från Historia 1b. Det ena är språkligt korrekt men ytligt, det andra mer spretigt men med egna insikter och källhänvisningar.

Anders, som undervisar i bygg- och anläggning, fyller på:
– I praktiska moment blir det samma sak. En elev kan utföra uppgiften korrekt men utan att kunna förklara varför, medan en annan gör några missar men visar att hen förstår hela principen.

De använder sin vanliga samtalsstruktur: beskriva – fråga – tolka – reflektera. För Sara blir det tydligt hur mycket hennes egen tolkning kan breddas av andras perspektiv. Det handlar inte om att hitta det enda rätta svaret, utan att se flera dimensioner av det eleven visat.

Jennie säger:

– Jag märker att jag behöver de här samtalen lika mycket som dokumentationen. Någon som kan se det jag själv missar.

När mötet avslutas ligger elevexemplen kvar på bordet. Men det viktigaste har redan hänt, deras förståelse för vad betygskriterierna betyder i både teoretiska och praktiska situationer har vuxit. Och med det, tryggheten i att fatta beslut som håller för diskussion.

Sara uppskattar det här. Hon känner att hon inte behöver bära allt själv. När Elyas förra veckan deltog i en samarbetsövning genom att aktivt följa sin kompis rörelse, då såg elevassistenten det först. Och i efterhand kunde de tillsammans förstå att det inte var en tillfällighet, utan ett tecken på ökat deltagande.

När mötet börjar runda av, lutar sig Sara bakåt. Hon tänker på allt det där som inte får plats i dokumentationsmallar. De små förskjutningarna. Det som börjar som en tendens och kanske växer till ett uttryck, eller till och med en intention.

Och hon vet, det är inte i ensamma bedömningar det tydliggörs, utan i det kollegiala. I att någon annan ser, bekräftar, undrar, tolkar tillsammans. Det är så blicken blir gemensam.