Under våren besökte Linda Svanberg, Cecilia Palm och Jenny Lodin från Ärstaskolan Schule am Blücherpark i Dortmund genom Erasmus+. Skolans arbetssätt behöver förstås i relation till området runt omkring, där många familjer lever med små resurser och stor språklig och kulturell variation. Skolan ligger i stadsdelen Nordstadt, ett område som länge präglats av migration, trångboddhet och fattigdom och som ofta beskrivs som socialt utsatt. Besöket gav inblick i ett undervisningssammanhang där vuxennärvaro, respekt och samtal blev navet i både undervisning och socialt liv.

En skola som vuxit fram ur platsbrist

Schule am Blücherpark startades för cirka tre år sedan för att möta ett akut behov av skolplatser. I Nordstadt finns fler barn än det finns skolplatser, vilket gör att en del elever får vänta innan de kan erbjudas en skolplacering. Under besöket berättades det om elever som påbörjat sin skolgång i 9–12-årsåldern. I en och samma grupp kunde det finnas elever som nyss börjat skolan och elever som varit i sammanhanget i flera år, med stora skillnader i språklig trygghet och tidigare skolbakgrund.

Skolan bedrivs i en äldre byggnad med tydliga begränsningar, samtidigt som en ny skolbyggnad växer fram några kilometer bort. Planen är att den nya byggnaden ska stå klar inom ungefär två år och ge möjlighet att ta emot betydligt fler elever.

En annan tydlig utmaning var den omfattande lärarbristen. Skolan beskrev svårigheter att rekrytera personal, något som påverkade både undervisning och fritidsverksamhet. Det påverkade organisation och planering, men det starkaste intrycket var hur verksamheten ändå bar vardagen genom relationer, struktur och ett tydligt gemensamt förhållningssätt.

Morgonstart som bygger ro

En av de tydligaste skillnaderna mot många svenska skolor var hur dagen tog sin början. Morgonen var organiserad som en flexibel start där eleverna kom in successivt under cirka 45 minuter. I stället för en samlad start för alla samtidigt byggdes lugn genom att eleverna landade i skolmiljön i sin takt.

Det kunde se ut så här: några elever satte sig direkt med uppgifter från sina mappar, andra tog fram sällskapsspel och spelade i lugn och ro, samtidigt som vuxna rörde sig nära och gav stöd, ställde frågor och hjälpte elever vidare. Efter den flexibla delen samlades gruppen till en morgonsamling med mycket dialog och samtal framför en stor smartboard. Tonen var varm och respektfull, och eleverna möttes som en grupp där alla hörde hemma.

Undervisning med arbetsscheman och material som bjuder in

Undervisningen byggde i hög grad på arbetsscheman och självständigt arbete. Eleverna hämtade sin mapp och satte igång med uppgifter som var anpassade efter var de befann sig i sin utveckling. I samma rum kunde en elev arbeta med bokstäver och ljud, medan en annan tränade språkstruktur och grammatik.

Traditionella läroböcker förekom i olika utsträckning i undervisningen. I vissa klasser användes pärmar, mappar, spel, symboler och konkret material, medan andra arbetade mer med läroböcker. Skillnaderna beskrevs delvis hänga samman med hur läromedel finansieras i förbundsstaten, där läroböcker bekostas för lågstadiet medan vårdnadshavare i större utsträckning behöver stå för kostnaden i mellanstadiet. Arbetssätten bar också tydliga spår av montessoripedagogik och ett upptäckande arbetssätt. Här fanns dessutom en tydlig tanke om att fler vuxna skulle vara betydelsefulla för eleverna, så att relationen till skolan inte blev beroende av en enda person. Det skapade en vardag där eleverna rörde sig naturligt mellan olika vuxna och där stödet kunde ges i stunden.

Språk och identitet i vardagen

Under besöket blev det tydligt att skolan arbetade aktivt med språk och identitet. När nya elever togs emot gjordes en form av språkkartläggning, och skolan hade en medveten placeringstanke: elever med samma modersmål fördelades över klasserna för att skapa fler sammanhang där tyskan användes som gemensamt språk. Samtidigt fick elevernas språk och bakgrund ta plats. I samlingar och samtal kunde läraren väva in elevernas erfarenheter genom att fråga vad saker heter på olika språk, låta eleverna bidra med ord, uttryck och berättelser, och på så sätt både stärka stolthet och skapa broar in i det gemensamma språket.

Besöket gav också intrycket av ett undervisningssammanhang där visuellt stöd, symboler och olika uttrycksformer användes för att stärka språk och förståelse hos eleverna. Språket levde i samspelet i klassrummet, där läraren aktivt bjöd in elevernas olika språk i dialogen och lät dem fungera som resurser i undervisningen. På så sätt skapades flera vägar in i förståelse genom tal, visuellt stöd och olika former av kommunikation. Det blev tydligt hur språkarbetet hängde ihop med trygghet: när elever blev sedda i sin bakgrund växte också deras vilja att delta.

Demokrati och gemenskap syntes i vardagen, bland annat genom elevråd och genom att svåra händelser och konflikter hanterades med samtal. Skolan beskrev samtalet som en central väg framåt, även när frågor om rasism, utanförskap eller respekt uppstod i elevernas vardag.

Särskilt stöd som en gemensam del av dagen

Skolan organiserade stödinsatser som en återkommande del av dagen. Ungefär mitt på dagen samlade mentorerna ihop behov och en ansvarig organiserade en timme där elever gick till olika rum och grupper utifrån vad de behövde träna. Några elever arbetade vidare i sin ordinarie grupp med arbetsscheman och uppgifter, medan andra fick riktat stöd i mindre sammanhang.

Det fanns också en speciallärare med social inriktning som arbetade nära elever som behövde extra stöd i det sociala samspelet. Tillsammans gav det en bild av en skola där stöd och undervisning hänger ihop, och där organiseringen gör det möjligt att möta många olika behov utan att tappa vardagsrytmen.

Fritids som trygghet och framtidstro

Fritidsverksamheten hade en tydlig funktion i skolans helhet. Efter att skoldagen avslutats åt eleverna lunch på fritidstid, och därefter erbjöds aktiviteter som fotboll, dans och cykling. Varje lärare bar ansvar för en fritidsaktivitet ungefär en eftermiddag i veckan, och skolan tog också hjälp av externa aktörer som kunde komma ut och hålla i aktiviteter.

En detalj som stannade kvar var hur skolan gjorde det möjligt för alla elever att vara med i skoldagen, oavsett om familjen kunde skicka med frukt, vattenflaska eller skolmaterial. Varje klass hade en stor låda med frukt och grönsaker där alla fick ta, oavsett vad de hade med sig. Skolan hade också ett rum med sponsrade saker: block, väskor, vattenflaskor och annat som ett barn behöver för att skoldagen ska fungera. Ibland kom volontärer in och tränade läsning med elever. Tillsammans blev det en konkret signal om att skolan vill skapa förutsättningar för lärande och att vuxna hjälps åt för att bygga framtidstro.

Tankar att ta med hem

Besöket väckte många reflektioner. En tydlig tanke handlade om morgonens betydelse. Den flexibla starten visade hur rutiner kan skapa lugn och en mjuk start in i dagen, samtidigt som arbetsscheman och tillgängligt material gör det möjligt för elever att komma igång snabbt och känna att de kan lyckas.

En annan erfarenhet handlade om relationernas betydelse i skolans vardag. Respekten mellan elever och vuxna syntes i små handlingar, i hur konflikter möttes med samtal och i hur elevernas språk och berättelser fick vara en del av skolans gemenskap. Det väckte frågor om hur vi hemma kan skapa fler vardagsytor där språk, identitet och tillhörighet får ta plats och hur skolan kan vara en arena där demokrati görs i praktiken, i samtal om det som händer här och nu.

I samtalen efter besöket återkom också skolans sätt att rikta blicken framåt. I stället för att fastna i det som riskerar att bli svårt betonades vikten av att lyfta möjligheter, drömmar och positiva framtidsbilder. Det handlade om att skapa en vardag där elever möter förväntan och hopp, och där undervisningen bidrar till att bygga en känsla av att framtiden är möjlig.

Besöket väckte även idéer om fortsatt samarbete. Tankar om brevväxling, digitala projekt och elevkontakter genom eTwinning framstod som möjliga nästa steg där elever kan mötas över gränser, dela erfarenheter och tillsammans bygga språk, nyfikenhet och framtidstro.