Föreläsning om hjärnans utveckling

Kunskap om hjärnans utveckling ger oss inte en enkel förklaring till alla beteenden hos ungdomar. Däremot kan den hjälpa oss att förstå varför en elev ibland kan ha både kunskapen och viljan att lyckas, men samtidigt ha svårt att planera, komma igång, prioritera, reglera känslor eller hålla fast vid långsiktiga mål. Ungdomsåren är inte en period då hjärnan är ”färdig”, utan en viktig utvecklingsperiod där flera system fortsätter att förändras och samspela.

En hjärna under utveckling – inte en färdig vuxenhjärna

Under tonåren sker en omfattande utveckling och omorganisation av hjärnans nätverk. Kopplingar som används mycket kan förstärkas och effektiviseras samtidigt som mindre använda kopplingar reduceras genom så kallad synaptisk beskärning. Samtidigt förbättras kommunikationen mellan olika delar av hjärnan. Det gör ungdomsåren till en viktig period för både utveckling och lärande.

Särskilt relevant för skolan är utvecklingen av de exekutiva funktionerna. Dessa omfattar bland annat förmågan att planera, rikta och behålla uppmärksamhet, hålla information i arbetsminnet, kontrollera impulser, byta strategi när något inte fungerar och arbeta mot ett framtida mål. Dessa förmågor fortsätter att utvecklas under ungdomsåren och in i ung vuxen ålder.

Det innebär att sådant som kan verka självklart ur ett vuxenperspektiv kan innebära en betydligt större kognitiv uppgift för en ung person.

Att komma till skolan i tid kräver exempelvis att eleven kan planera bakåt från lektionens start, uppskatta tid, organisera morgonen, komma ihåg material, hantera distraktioner och prioritera ett långsiktigt mål framför något som känns mer attraktivt i stunden.

Att genomföra en större skoluppgift kräver att eleven kan bryta ned uppgiften, prioritera, påbörja arbetet, hålla fokus, hantera motgångar, organisera information och fortsätta även när belöningen – ett betyg eller en examen – ligger långt fram i tiden.

När en elev misslyckas med detta behöver det därför inte automatiskt handla om bristande vilja eller motivation. I vissa situationer kan eleven behöva mer stöd med själva strukturen runt uppgiften.

Motivation och belöning – varför framtiden ibland känns långt borta

Under ungdomsåren förändras även system som är involverade i motivation, belöning, känslor och social information. Samtidigt fortsätter förmågor kopplade till självreglering och långsiktig planering att utvecklas.

Det är viktigt i skolans vardag. 

Vi vuxna kan se en tydlig kedja:

Närvaro → genomförda kurser → examen → vidare studier/arbete → större framtida möjligheter.

För en elev kan den framtida belöningen däremot upplevas som betydligt mer abstrakt än det som händer just nu. Att säga ”det här är viktigt för din framtid” är därför inte alltid tillräckligt för att skapa motivation här och nu.

Därför behöver vi ibland göra vägen till målet kortare och tydligare.

Istället för enbart:

”Du måste förbättra din närvaro för att klara gymnasiet.”

kan vi hjälpa eleven att fokusera på:

”Vad behöver du göra idag?”

”Vilken lektion börjar vi med?”

”Vad är första steget i uppgiften?”

”Vad behöver du av oss för att lyckas med den här veckan?”

Att skapa tydliga, konkreta och nåbara delmål kan göra ett stort mål mer hanterbart och ge eleven möjlighet att uppleva framgång längs vägen.

Relationer är en del av förutsättningarna för lärande

Ungdomsåren är också en period där social information, relationer och tillhörighet har stor betydelse. Det gör skolans relationella arbete särskilt relevant.

En elev möter inte bara ett ämne när eleven går in i ett klassrum. Eleven möter också en miljö och gör – medvetet eller omedvetet – bedömningar:

Är jag trygg här?

Är jag välkommen?

Kommer någon märka om jag inte är här?

Finns det någon vuxen jag kan vända mig till?

Kan jag misslyckas utan att bli förödmjukad?

Hör jag hemma i den här gruppen?

För SEMIG:s arbete med skolnärvaro är detta centralt. En elev med hög frånvaro behöver ofta mer än information om varför närvaro är viktigt. Eleven kan behöva återuppbygga relationen till skolan.

Därför kan de små handlingarna i vardagen få stor betydelse: att hälsa på eleven vid namn, fråga hur det gick efter en frånvaroperiod, uppmärksamma att eleven faktiskt kom, följa upp ett tidigare samtal och visa genuint intresse.

Relationen ersätter inte undervisningen, men en fungerande relation kan skapa bättre förutsättningar för eleven att ta emot undervisningen.

Stress förändrar förutsättningarna i klassrummet

Stress är ytterligare ett viktigt område när vi arbetar med ungdomar. Stress är inte alltid negativ. En hanterbar nivå av stress kan bidra till aktivitet och fokus, men när belastningen blir för stor eller långvarig kan den påverka bland annat koncentration, arbetsminne, känsloreglering och förmågan att hantera komplexa uppgifter.

För en gymnasieelev kan belastningen dessutom komma från många håll samtidigt: skoluppgifter, betyg, relationer, konflikter, ekonomi, familjesituation, sömn, framtidsoro eller känslan av att ligga långt efter.

Det kan skapa en viktig situation för oss att känna igen:

När kraven ökar är det inte alltid elevens förmåga att organisera sig som ökar med dem. Ibland händer motsatsen.

Eleven som ligger efter kan därför få ännu svårare att öppna skolplattformen.

Eleven med flera missade uppgifter kan få svårare att välja vilken uppgift som ska göras först.

Eleven som redan känner misslyckande kan börja undvika lektionen där misslyckandet blir synligt.

Då kan frånvaro på kort sikt bli ett sätt att undvika obehaget – samtidigt som frånvaron långsiktigt gör situationen ännu svårare.

Det är en viktig del av skolans närvarofrämjande arbete att försöka bryta den spiralen tidigt.

Sömn, en utvecklingsfråga med direkt koppling till skoldagen

Sömn är särskilt viktig under ungdomsåren. Under adolescensen förändras sömn och dygnsrytm och många ungdomar får en naturlig förskjutning mot senare insomning och senare uppvaknande. Samtidigt ställer skolan fortfarande krav på tidiga morgnar.

Otillräcklig sömn kan påverka koncentration, minne, uppmärksamhet, humör och förmågan att reglera känslor. Alla dessa områden är direkt relevanta för elevens möjlighet att fungera under en vanlig skoldag.

Det betyder inte att skolan ska acceptera frånvaro med hänvisning till att ungdomar är trötta.

Det betyder däremot att vi behöver förstå skillnaden mellan:

”Eleven bryr sig inte.”

och:

”Eleven har just nu svårt att få vardagen, sömnen och skolans krav att fungera tillsammans.”

Den andra utgångspunkten öppnar för problemlösning.

Vi kan fortfarande ha höga förväntningar på närvaro samtidigt som vi hjälper eleven att utveckla de strukturer som behövs för att nå dem.

Exekutiva funktioner – när eleven vet vad den ska göra men ändå inte gör det

Ett av de viktigaste perspektiven från utvecklingskunskapen är skillnaden mellan att veta och att kunna genomföra.

En elev kan veta att en uppgift ska lämnas in på fredag och ändå inte påbörja den.

En elev kan förstå konsekvenserna av frånvaro och ändå stanna hemma.

En elev kan vilja komma i tid men återkommande misslyckas med morgonstrukturen.

En elev kan kunna förklara exakt vad som behöver göras men ändå bli överväldigad när flera krav kommer samtidigt.

Planering, fokus, självkontroll och flexibilitet är färdigheter som utvecklas genom erfarenhet och träning. Det innebär att skolan har en viktig möjlighet att hjälpa elever att utveckla dessa förmågor.

I praktiken kan det exempelvis innebära att:

• bryta ned stora uppgifter i mindre steg,
• göra instruktioner tydliga och konkreta,
• hjälpa eleven att identifiera vad som ska göras först,
• använda visuella planer och checklistor,
• skapa tydliga deadlines och deldeadlines,
• följa upp oftare istället för först när slutdatumet passerat,
• minska antalet samtidiga beslut när eleven redan är stressad,
• träna eleven successivt i att själv ta över strukturen.

Målet är inte att vuxna ska organisera elevens liv åt eleven. Målet är att skapa ett tillfälligt stöd som hjälper eleven att utveckla förmågan att så småningom göra mer självständigt.

Höga förväntningar och utvecklingsanpassat stöd hör ihop

Kunskap om hjärnans utveckling får aldrig bli ett sätt att sänka förväntningarna på unga.

Tvärtom.

Ungdomshjärnans fortsatta utveckling och plasticitet innebär att ungdomsåren också erbjuder stora möjligheter till lärande och förändring. Färdigheter inom planering, fokus, självreglering och flexibilitet kan tränas och stärkas genom erfarenheter och återkommande praktik.

Det innebär att skolan kan kombinera två perspektiv:

”Jag förstår varför det här är svårt för dig.”

och

”Jag tror fortfarande att du kan klara det, och vi ska hitta vägen dit tillsammans.”

Det är en viktig skillnad mellan att förklara ett beteende och att ursäkta det.

Vi kan ställa krav på närvaro och samtidigt undersöka varför eleven inte kommer.

Vi kan förvänta oss att en uppgift genomförs och samtidigt hjälpa eleven att strukturera den.

Vi kan markera en gräns och samtidigt bevara relationen.

Från hjärnans utveckling till skolnärvaro

För SEMIG är kopplingen till skolnärvaro särskilt viktig.

Problematisk skolfrånvaro uppstår sällan av en enda anledning. Bakom frånvaron kan finnas en kombination av pedagogiska, sociala, relationella, psykologiska och praktiska faktorer.

Kunskap om utveckling hjälper oss därför att ställa en bättre fråga.

Istället för enbart:

”Varför kommer eleven inte till skolan?”

kan vi också fråga:

”Vad är det som just nu gör det svårt för eleven att komma – och vad kan vi förändra tillsammans?”

Det kan handla om stress.

Det kan handla om sömn.

Det kan handla om social otrygghet.

Det kan handla om att eleven har hamnat så långt efter att återkomsten känns övermäktig.

Det kan handla om svårigheter med planering och struktur.

Det kan handla om att eleven saknar en trygg vuxenrelation.

Och ibland handlar det om flera av dessa saker samtidigt.

Därför blir tidig upptäckt avgörande. Ju tidigare vi reagerar på ett förändrat närvaromönster, desto större möjlighet har vi att förstå orsaken innan frånvaron etableras som ett långvarigt beteende.

Det lilla vi gör varje dag kan bli det stora över tid

Föreläsningen om utveckling gav skolans personal ett gemensamt tillfälle att reflektera över hur kunskap om ungdomars utveckling kan omsättas i det dagliga arbetet. En viktig lärdom är att utveckling inte sker vid sidan av skolan – den pågår mitt i våra klassrum varje dag.

Varje instruktion, relation, återkoppling, rutin och förväntning möter en ung människa vars förmåga till planering, självreglering, känslohantering och långsiktigt tänkande fortfarande utvecklas.

Det ger oss också stora möjligheter.

Vi kan skapa tydlighet där eleven upplever kaos.

Vi kan skapa delmål när slutmålet känns för långt bort.

Vi kan skapa trygghet när stressen tar över.

Vi kan uppmärksamma framsteg som eleven själv ännu inte ser.

Vi kan vara den vuxna som märker när eleven kommer – och den vuxna som reagerar när eleven plötsligt inte gör det.

För SEMIG blir kunskapen om hjärnans utveckling därför ytterligare en viktig del i arbetet med att bygga en positiv närvarokultur på skolan. Ett hållbart närvarofrämjande arbete handlar inte bara om att registrera frånvaro. Det handlar om att förstå människan bakom statistiken och tillsammans skapa de förutsättningar som gör det möjligt och meningsfullt att vara i skolan.

Genom gemensam kunskap, tidiga insatser, tydliga strukturer, höga men realistiska förväntningar och starka relationer kan vi skapa en skolmiljö där fler elever får möjlighet att lyckas, inte bara med nästa lektion eller nästa kurs, utan i sin fortsatta utveckling mot vuxenlivet.