Vårterminens andra vecka. Sara sitter kvar vid sitt skrivbord efter arbetslagets planeringstid. Det är tyst i rummet, bara fläktens jämna surr i bakgrunden. Hon bläddrar i sina anteckningar från föregående år, tänker på det nya arbetsområdet som ska dra igång efter helgen. Hon känner förväntan. Det här är ett innehåll hon tycker om att undervisa om, och hon har en idé om hur det kan bli både engagerande och utmanande.

Samtidigt vet hon att det kräver sin noggrannhet. För att kunna följa elevernas lärande på riktigt behöver hon tänka smart redan från början. I slutet av arbetsområdet behöver hon kunna bedöma elevernas kunnande utifrån kursplanen, alltså både utifrån syfte, centralt innehåll, kriterier och den undervisning som har bedrivits. Den där sista delen pratas det mindre om i kollegiet, och ändå är det den som känns viktigast.

”Hur planerar jag min undervisning så att den verkligen ger eleverna möjlighet att träna på det som jag sedan kommer bedöma i slutänden när jag gör min sammantagna bedömning?” Sara bläddrar fram rätt kursplan och fastnar med pekfingret på syftestexten.

” Det är så lätt att fastna i styrdokumentens formuleringar. Jag måste få det här att bli till mitt, så jag hittar mitt eget varför. Det blir så mycket lättare att motivera eleverna då”. Hon vill hitta en ingång som kan beröra.
”Jag vill ge dem möjlighet att lära sig något som de känner är meningsfullt,” tänker hon. ”Och jag vill få syn på det de lär sig på riktigt. Inte bara i slutet, utan under vägens gång så att jag har möjlighet att justera så att alla får den ledning och stimulans som de behöver.”

På skrivbordet ligger utskrifter från kursplanen, några av höstens dokumentationer och post-it-lappar med uppslagna idéer till elevuppgifter. Hon vill formulera tydliga lärandemål för vad eleverna ska lära sig, både för att kunna visa det för dem och för att själv hålla rätt kurs. Med målbilden tydlig blir det lättare att se vilka underlag som behövs för att få syn på progression.

Ändå finns det något som skaver. Orden i styrdokumenten ska hjälpa henne, men kräver tolkning. Begripligt, tydligt, utvecklat – värdeorden visar vägen, men lämnar ändå stort tolkningsutrymme.
”Hur vet jag att jag tolkar dem rätt? Hur mycket behöver eleverna visa, och på hur många sätt?”

Hon minns en händelse i höstas. En elev visade en riktigt fin förståelse under ett samtal i klassrummet, men det dokumenterades aldrig. Det där har hon burit med sig sedan dess. En påminnelse om att goda exempel lätt försvinner om de inte fångas i stunden.

På en av lapparna står det:
”Ge flera tillfällen att visa kunnande – i olika former.”

Sara nickar för sig själv. Den där meningen har blivit något av ett mantra. Hon klickar upp dokumentationen från höstterminen och läser igenom kommentarerna. Påminner sig om Leila, som ofta blir klar tidigt och behöver snabb återkoppling för att inte tappa fokus. Och om Nils, som sällan säger något i helklass men gärna spelar in sina tankar och då visar sin förståelse tydligare.

Hon börjar skissa på strukturen för arbetsområdet. Ett gemensamt startmoment, följt av uppgifter där eleverna får uttrycka sig på olika sätt. Muntligt, skriftligt och praktiskt. Hon markerar kontrollpunkter för sig själv där hon ska observera och samla in underlag, där progressionen kan bli synlig även i små steg.

”Jag måste skapa möjligheter att få syn på lärandet, inte bara resultaten,” tänker hon.

En av kollegorna, Ali, nämnde förra terminen att han börjat skriva ner små reflektioner direkt efter lektionerna. Kortfattade men konkreta. Det hade hjälpt honom att minnas ögonblick som annars gått förlorade. Sara skriver en påminnelse till sig själv:
Anteckna direkt – små ögonblick räknas.

Hon reser sig, drar ut stolen långsamt och känner en försiktig tillförsikt. Hon vet att allt inte kommer gå enligt plan. Men hon har tänkt. Hon har lagt en grund.

Innan hon släcker ner datorn dyker en tanke upp. Tilda, som knappt pratade i början av läsåret, har börjat kliva fram i gruppdiskussionerna. Hennes resonemang är tydliga, nyanserade, ofta kopplade till sådant som andra sagt. Det är en förmåga som knappt synts tidigare.

”Hur hade det sett ut om jag bara gått på det skriftliga?” tänker hon.

Om några veckor ska de ha sambedömning i arbetslaget. Det finns en fråga hon inte släpper:
Hur vet vi att vi bedömer samma typ av underlag på ett likvärdigt sätt?