Torsdag eftermiddag. Himlen är jämngrå när Sara småspringer över skolgården med en plastmapp under armen. Kollegiet har sitt återkommande sambedömningsmöte, det som hålls var fjärde vecka. De är ett litet gäng från olika årskurser och ämnen. Det är en sammansvetsad grupp där det är tillåtet att tänka högt, tvivla och ifrågasätta.

Hon ser fram emot mötena. Det är något med kombinationen av erfarenheter och öppenhet, och ett bra tillfälle att få lyssna in lärare med färre år i yrket. Någon kommer alltid med en ny vinkel. Någon annan vågar säga det där som hon själv gått och grubblat på men inte satt ord på.

I personalrummet väntar kaffe, några tummade elevuppgifter, utskrifter från kursplanen, och fem kollegor som redan börjat småprata om veckan.

– Jag har tagit över en sexa efter jullovet, säger Jennie och bläddrar i ett par papper. Det finns nästan ingen dokumentation från i höstas, och jag känner mig lite vilse. Hur ska jag veta vad de faktiskt visat?

Flera nickar. Det är inte första gången någon beskriver känslan av att komma in mitt i en berättelse utan att få läsa början.

– Men det blir väl vårt jobb nu, säger Ali. Att tillsammans försöka ringa in var de är och var vi ska lägga ribban.

Samtalet flyter på. Någon visar ett elevarbete som skaver. En annan lyfter en fråga om hur mycket man egentligen kan lägga vikt vid muntliga resonemang när eleven knappt skriver något.

– Jag blir alltid lite osäker när det känns mer som ett inövat svar än ett uttryck för förståelse, säger Sara och lägger fram två elevarbeten bredvid varandra. Det ena är formellt korrekt men utan djup. Det andra haltar språkligt, men innehåller egna tankar.

De pratar länge om värdeord som ”tydligt”, ”utvecklat” och ”relevant”. Vad betyder det i praktiken? Hur vet vi att vi menar ungefär samma sak?

På bordet ligger en samtalsstruktur som de brukar använda. Först får läraren beskriva vad hen undrar. Sedan får kollegorna ställa frågor, utan att värdera. I nästa steg hjälps de åt att formulera möjliga tolkningar, kopplade till kriterierna. Det sista steget handlar om att reflektera tillsammans över möjliga vägar framåt.

Sara gillar den här strukturen. Den hjälper henne att få syn på sin egen bedömning. Inte för att hitta det rätta svaret, utan för att se fler dimensioner av det eleven visat.

– Det är skönt att vi har de här mötena, säger hon. Det känns inte som att jag måste ha hela bilden själv.

Jennie ler.

– Nej, och jag tror det är det här som saknats lite för mig. Det är inte bara dokumentation som behövs, det är samtalen. Någon som ser det jag kanske missar.

När de reser sig för att gå tillbaka till sina klassrum ligger plastmapparna fortfarande kvar på bordet. Några anteckningar görs i lärarloggar, men mycket sitter redan i minnet. I samtalen.

Sara stannar upp i dörren. Hon tänker på senaste lektionen, på Elyas, som uttryckte sig mycket mer nyanserat i gruppdiskussionen i veckan än han gjort tidigare. Något hade lossnat. Det gjorde skillnad att han fick prata sig varm i mindre grupp först.

Det där kommer påverka Saras bedömning, men hur? Hur relevanta är hennes tidigare bedömningar av Elyas muntliga förmåga nu när han visat att han kan mer? Att ge eleverna fler möjligheter att visa sitt kunnande, och att lyckas hitta rätt stöd för dem i bedömningssituationer, det gjorde verkligen skillnad. Det måste väl få synas i slutänden?

En fråga formuleras inom henne:
När terminen går mot sitt slut – hur ska hon väga samman allt det där? Det som eleven visat i stunden, i skrift, i samtal och i handling? Vad får väga tyngst, och varför?