En torsdagsförmiddag i maj. I skolans bibliotek har borden skjutits ihop och fyllts med elevexempel och markerade kursplaner. Det är dags för den gemensamma bedömningsworkshopen. Lärare från olika klasser har samlats för att samtala om omdömen, betyg och bedömning.

Samtalet inleds med några frågor från samtalsledaren:
Hur har undervisningen sett ut? Blev det som ni planerade? På vilka sätt har eleverna haft möjlighet att visa sitt kunnande?

Sara tänker tillbaka. I mycket har det blivit som hon tänkt. Men inte allt. Några elever har överraskat, andra har behövt mer tid. Flera har visat sitt kunnande i nya former, i samtal, i digitala inspelningar, i praktiska moment. Det gör att hon känner sig tryggare i sin helhetsbild. Men det finns också frågetecken.

– Jag har en elev som har haft svårt med skrivandet hela terminen, berättar hon. Men i diskussioner och muntliga redovisningar visar eleven en förmåga att resonera på ett sätt som är svårt att fånga på papper. Det verkar som att skrivandet i sig sätter käppar i hjulet för honom och gör att han inte kan uttrycka sig. Jag tänker att jag måste bedöma skrivandet på ett sätt, och hans faktakunskaper och resonemangsförmåga på ett annat. Jag märker att det är så lätt att bli lurad av ett enkelt språk. Det är ju biologin i det här fallet jag ska bedöma, inte språket.

Henrik nickar.

– Jag känner igen det. Sen jag började tänka mer på hur jag kan undervisa om språket i mitt ämne ser jag att det blir lättare för eleverna att också uttrycka sina tankar om ämnet. Det kan vi prata mer om vid ett annat tillfälle. Det jag mest vill prata om idag är det här med progression. Vi pratar ju mycket om det, men vad betyder det i praktiken? Hur vet vi att eleven faktiskt rör sig framåt?

De börjar prata om sina underlag. Henrik visar ett elevexempel från ett resonemang som kändes svajigt, men där det ändå finns en tydlig utveckling om man jämför med material från tidigare under terminen. Sara lyfter fram hur hon börjat dokumentera elevsamtal mer aktivt, särskilt när det gäller elever som har svårt att uttrycka sig skriftligt.

Jennie, som ska skriva skriftliga omdömen, lutar sig fram.

– Det jag tycker är svårt är att väga in allt jag vet, särskilt nu när dokumentationen från förra terminen är ganska tunn. Det blir mycket att tolka i efterhand.

Gruppen diskuterar hur mycket äldre underlag ska väga jämfört med nyare, och vad det egentligen innebär att göra en sammantagen bedömning. De är överens om att det inte handlar om att summera medelvärden. Deras uppgift är nu att väga ihop det mest relevanta som speglar elevens kunnande här och nu, i ljuset av vad undervisningen har gett för möjligheter.

De öppnar betygskriterierna och börjar läsa tillsammans. Värdeorden diskuteras – till viss del, på ett enkelt sätt, i viss utsträckning – och vad de kan betyda i praktiken. Henrik tar fram en uppgift som han tycker gav tydligt underlag. Sara ställer en fråga om hur han såg på elevens användning av begrepp. De kommer inte fram till något exakt svar, men samtalet i sig skapar något nytt: en trygghet i att det är okej att tveka och att det finns en styrka i att kunna göra det tillsammans.

– Jag tror jag vet vilket betyg jag landar i, säger Henrik efter en stund. Men det är först nu när vi har pratat om det som det känns grundat.

Sara känner likadant. Det är inte alla frågetecken som rätats ut, men hon känner sig mindre ensam med dem.

I slutet av passet skriver samtalsledaren upp en fråga på tavlan. En sån där som inte har något enkelt svar, men som stannar kvar:

"Hur vet vi att vi hittar rätt i vår bedömningspraktik? I hela kedjan, från vårt eget klassrum till kollegans på andra sidan väggen och till skolans gemensamma förståelse för vad bedömning är?"

Sara läser tyst, låter frågan sjunka in. Det handlar inte bara om vilket betyg som sätts. Det handlar om vägen dit. Om att tolka styrdokument tillsammans, göra undervisningen begriplig och samla in underlag som faktiskt speglar vad eleverna kan. Om att stå i sin profession och samtidigt våga luta sig mot andra.

"Hur vet jag att min egen tolkning av styrdokumenten hänger ihop med det vi sen faktiskt gör i praktiken och att det vi gör blir likvärdigt för eleverna?" tänker hon.

Hon stänger sin dator, tar med sig sina papper och säger hej då till gruppen. Det blåser friskt utanför fönstret. Snart är det dags att fatta beslut om omdömen, om betyg, om varje elevs väg vidare.