Det är vårterminens andra vecka. Sara sitter kvar efter arbetslagets möte. Det är tyst i klassrummet, bara det dova surret från fläkten hörs. Hon bläddrar i sina anteckningar från höstterminen, tänker på det arbetsområde som startar efter helgen. Det är ett innehåll hon gillar att undervisa i, och hon har flera idéer på hur det kan bli tillgängligt, lustfyllt och meningsfullt för just hennes elever.

Samtidigt vet hon att det kräver eftertanke. För att kunna se elevernas lärande behöver hon redan från början planera för hur hon skapar chanser att fånga upp hur eleverna ska ges möjlighet att medverka och bidra. Oavsett om vårdnadshavare har önskat betyg eller inte, är det hennes uppdrag att kunna ge en sammantagen bild av elevens kunnande utifrån undervisningens innehåll, kursplanens syfte och nivåerna i kriterierna för bedömning.

”Hur planerar jag så att eleverna får möjlighet att visa hur de bidrar, med bildstöd, tecken, ord eller i handling?” tänker hon och låter fingret vila på syftestexten i kursplanen.

Det är lätt att fastna i styrdokumentens formuleringar, men för Sara är det viktigt att göra dem till sina. Det handlar om att hitta sitt eget varför. När hon själv känner mening blir det också lättare att skapa engagemang hos eleverna.

”Jag vill ge dem en chans att lära något som känns viktigt och möjligt för just dem. Och jag vill se det de lär sig, inte bara i slutet, utan hela vägen dit. Så att jag kan justera och stötta längs med vägen.”

På skrivbordet ligger kursplaner, höstens dokumentationer och färgglada post-it-lappar med idéer till uppgifter. Hon vill formulera tydliga mål inte bara för sig själv, utan för att kunna göra dem begripliga även för eleverna via bildstöd, föremål eller konkreta situationer. Med tydliga mål blir det också lättare att identifiera vilken typ av dokumentation som behövs för att synliggöra progression, även i små steg.

Men tolkningarna skaver. Vad betyder egentligen ”medverkar till” eller ”bidrar till” när elevens uttryck kanske är fåordiga eller icke-verbala?

”Hur vet jag att jag ser det jag ska se? Och hur många olika sätt ska eleverna få visa sitt kunnande på?”

Hon minns ett tillfälle i höstas. En elev gav respons på ett klasskamrats arbete genom att peka och le, och klasskamraten ändrade därefter sin teckning. Det var ett ögonblick av kommunikation och medverkan, men det dokumenterades aldrig. Hon har tänkt mycket på det efteråt.

En av lapparna på bordet påminner henne:

”Ge flera tillfällen att visa kunnande – på olika sätt.”

Sara nickar. Det har blivit en ledstjärna. Hon öppnar sina dokumentationer från hösten och läser kommentarerna. Tänker på Leila, som gärna använder bilder för att uttrycka sig, och på Nils, som ofta svarar med TAKK och behöver gott om tid för att hinna bearbeta frågor.

Hon börjar skissa på arbetsområdets upplägg. Ett gemensamt startmoment, kanske med konkret material eller ett bildspel, som sedan följs av uppgifter där eleverna får uttrycka sig praktiskt, kroppsligt, muntligt eller med stöd av alternativa verktyg. Hon markerar hållpunkter där hon kan observera och samla in underlag. Hon vet att progressionen ofta är subtil, men synlig för den som vet vad hen letar efter.

”Jag måste skapa möjligheter att se lärandet, inte bara resultaten,” tänker hon.

Hon minns att Ali, en kollega, berättade att han börjat skriva ner små reflektioner efter varje lektion. Korta, men konkreta minnesbilder. Det hjälpte honom att fånga det där som annars försvann. Sara skriver en egen påminnelse:

”Anteckna direkt – små ögonblick räknas.”

Hon reser sig långsamt och känner ett lugn sprida sig. Hon vet att det inte kommer bli perfekt, men hon har lagt en medveten grund.

Innan hon stänger ner datorn tänker hon på Tilda, som knappt använde några ord i början av läsåret men som nu allt oftare uttrycker egna tankar. Hennes deltagande har förändrats, blivit mer självständigt och initierat.

”Hur hade det sett ut om jag bara fokuserat på skriftliga svar?” tänker Sara.

Om några veckor ska arbetslaget ha sambedömning. Hon ser fram emot det, men en fråga stannar kvar i tanken:

Hur vet vi att vi ser och bedömer samma typ av bidrag, även när uttryckssätten skiljer sig åt?