Vårterminens andra vecka. Sara sitter kvar vid skrivbordet efter arbetslagets planeringstid. Rummet är tyst, bara fläktens jämna surr hörs. Framför sig har hon anteckningar från förra årets moment, utskrifter av ämnesplanen och färgglada post-it-lappar med idéer till nya uppgifter. Hon känner förväntan, historieämnet ger utrymme för både analytiska förmågor och kreativa uttrycksformer.

Men hon vet att arbetet kräver precision. I slutet av momentet ska hon sätta betyg som på ett tillförlitligt sätt speglar elevernas kunnande i relation till ämnesplanens syfte, centrala innehåll och betygskriterier. Det innebär att undervisningen behöver utformas så att den ger tydligt underlag för just dessa delar.

Hon stannar upp vid formuleringen i ämnesplanen: "Eleven ger exempel på och förklarar översiktligt samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden." Det är lätt att fastna i orden, men för att göra dem levande behöver hon tolka dem utifrån sitt eget uppdrag. Vad innebär detta för just hennes undervisningsgrupp, med deras erfarenheter och förkunskaper? Genom att hitta sitt eget varför kan hon utforma uppgifter och samtal som gör att eleverna ser meningen med att analysera både dåtid och nutid, och i förlängningen kan hitta sitt eget varför.

Sara vill skapa uppgifter som känns meningsfulla för eleverna, sådana där de kan känna igen kopplingar till sin samtid och sina egna erfarenheter. Och hon vill kunna följa lärandet under hela vägen, inte bara i slutuppgiften. Det kräver tydliga mål från början och möjlighet att samla in underlag i olika former.

På en av post-it-lapparna står: ”Flera sätt att visa kunnande – skriftligt, muntligt, digitalt, praktiskt.” Den meningen har blivit hennes mantra. Hon minns hur en elev i höstas briljerade under en muntlig diskussion men inte fick med samma djup i den skriftliga texten. Det påminde henne om hur lätt det är att missa viktiga delar av elevens kunnande om man inte skapar variation i bedömningstillfällena.

Hon börjar skissa: ett gemensamt startmoment, analysuppgifter i par, ett källkritikstest, en digital presentation och en slutdiskussion i seminarieform. Mellan dessa planerade ”kontrollpunkter” där hon kan notera små framsteg och justera undervisningen.

I arbetslaget finns lärare från olika program, både studieförberedande och yrkesprogram. När de delar planeringar får hon ofta nya idéer. Senast visade en kollega från vård- och omsorgsprogrammet hur hon kombinerade praktiska moment med teoretiska reflektioner. Det fick Sara att fundera på hur liknande upplägg kunde fungera även i historia, med fler möjligheter att visa kunnande i handling.

Hon lutar sig tillbaka. Hon vet att allt inte kommer att bli perfekt. Men hon har en plan som ger utrymme för elevernas olikheter och som låter henne se både process och resultat.