Torsdag eftermiddag. Himlen är jämngrå när Sara småspringer över skolgården med en plastmapp under armen. Kollegiet i den anpassade grundskolan har sitt återkommande sambedömningsmöte, det som hålls var fjärde vecka. Gruppen är liten men stabil, med lärare från olika stadier och ämnen. Det är en trygg sammansättning där det är tillåtet att pröva tankar, vara osäker och tillsammans hitta vägar framåt.

Hon ser fram emot de här mötena. Det är något med öppenheten, att kunna lyssna in andras perspektiv och få syn på sina egna tankemönster. Särskilt givande är det att höra hur kollegor resonerar kring elevernas sätt att medverka i undervisningen och hur de tolkar elevens bidrag i olika sammanhang.

I personalrummet väntar kaffe, några elevuppgifter som blivit tummade av flera händer, utdrag ur kursplanen och fem kollegor som redan börjat småprata om veckan.

– Jag har tagit över en grupp elever på mellanstadiet efter jullovet, säger Jennie och bläddrar i ett par papper. Det finns nästan ingen dokumentation från hösten, och jag känner mig lite vilse. Hur ska jag veta vad eleverna faktiskt har visat, och hur de har bidragit?

Flera nickar. Det är inte första gången någon beskriver känslan av att kliva in mitt i ett pågående pussel där vissa bitar saknas.

– Men det är ju det vi gör här, säger Ali. Vi hjälps åt att sätta bilden. Att tillsammans fundera över var eleverna befinner sig, och vad vi behöver se mer av för att förstå hur de kan utvecklas vidare.

Samtalet rör sig framåt. Någon visar en elevaktivitet där eleven deltog mer än vanligt. En annan lyfter hur svårt det kan vara att bedöma ett bidrag i ett gruppmoment, särskilt när eleven inte kommunicerar så mycket med ord.

– Jag blir alltid lite osäker när det känns inövat, säger Sara och visar två dokumentationer. I den ena har eleven svarat kort på frågor efter lärarstöd. Det går inte riktigt att avgöra vad eleven själv förstår eller kan bidra med. I den andra situationen syns det att eleven blivit nyfiken och försöker påverka, ställt en egen fråga, pekat, letat efter svaret.

De pratar länge om hur de ska tolka vad det innebär att medverka eller bidra i en undervisningssituation. När visar eleven intresse? När deltar eleven aktivt? Hur ser vi att en elev gör något mer än att bara följa med?

– Det är svårt ibland, säger Jennie. Bara att eleven tittar upp och fäster blicken kan vara ett tecken på att hen är med. Men bidrar hen då?

– Kanske, säger Ali. Det beror på sammanhanget. Om eleven styr något i stunden, väljer, frågar, visar vägen då ser jag det som ett bidrag.

De märker hur viktigt det är att prata ihop sig. Att få syn på hur var och en tolkar medverkan och bidrag och att få en gemensam förståelse för det i praktiken. Det är just det sambedömning handlar om. Det handlar inte om att hitta rätt svar, utan att gemensamt läsa av vad eleverna faktiskt visar, på sitt sätt.

De enas om att det behövs gemensamma samtal för att tolka det eleverna visar. Att skapa en samsyn kring vad det innebär att medverka och bidra i handling, i samspel, i det lilla och det stora. Det är just därför sambedömningen är så värdefull.

På bordet ligger en samtalsstruktur de brukar använda vid sambedömning. Först får läraren beskriva vad hen undrar. Sedan ställer kollegorna frågor, nyfikna, inte värderande. I nästa steg hjälps de åt att formulera tolkningar kopplade till kriterierna. Avslutningsvis reflekterar de tillsammans över vägar framåt.

Sara uppskattar den här strukturen. Den hjälper henne att synliggöra sin egen bedömning, inte för att hitta ett rätt svar, utan för att få syn på fler sidor av det eleven visat. Ofta handlar det om att se nyanser i hur eleven bidrar, inte bara vad som blivit gjort.

– Det är så skönt att vi har de här mötena, säger hon. Jag känner att jag inte behöver ha hela bilden själv.

Jennie nickar.

– Ja, det är det här jag har saknat. Inte bara mer dokumentation utan fler samtal. Någon som kan se det jag kanske inte såg.

När de reser sig för att gå tillbaka till sina klassrum ligger plastmapparna kvar på bordet. Några korta anteckningar hamnar i lärarloggar, men det mesta stannar i minnet, i samtalet.

Sara stannar till i dörren. Hon tänker på senaste lektionen, på Elyas, som deltog i ett samarbete och visade något helt nytt, ett intresse, ett engagemang. Det blev möjligt tack vare att han först fått tid tillsammans med en vuxen enskilt för att förstå uppgiften och förbereda sig.

Det där påverkar Saras bedömning. Men hur? Tidigare dokumentation visar inte det här. Att ge eleverna fler möjligheter att visa sitt kunnande, och att lyckas hitta rätt stöd för dem i bedömningssituationer, det gjorde verkligen skillnad. Och det måste få synas i helheten.

En fråga växer inom henne:

När terminen går mot sitt slut, hur ska hon väga samman allt det där? Det som eleven visat i stunden, i samspelet, i handling, i samtal. Vad ska få väga tyngst och varför?