Torsdag eftermiddag. Himlen är jämngrå när Sara småspringer över skolgården med en plastmapp under armen. Kollegiet har sitt återkommande sambedömningsmöte, det som hålls var fjärde vecka. Gruppen lärare är liten men stabil, samlade kring en undervisning där mycket är konkret men inget är självklart. Här ryms både elevernas uttryck och tystnader, elevassistenternas iakttagelser, och den långsamma kunskapen som växer över tid.

I personalrummet luktar det kaffe. Några mappar ligger redan utspridda på bordet, foton, observationsanteckningar, små anteckningar i marginalen. En kollega skojar tyst, någon annan skrattar till. Det är en varm stämning, där osäkerhet får finnas, där man hjälps åt att förstå sådant som inte alltid syns direkt.

– Jag har en elev som börjat reagera på ljudbollarna vi använder, säger Sara och lägger fram några bilder. Först trodde vi att det var slump, men både jag och min elevassistent har märkt hur hen följer med blicken och sträcker sig mot dem.

– Vad tänker du att det betyder? frågar Ali, som undervisar de yngre eleverna.

– Att eleven kanske har börjat koppla ihop ljudet och aktiviteten. Men jag vet inte om jag vågar tolka det som deltagande ännu.

Samtalet tar fart. En kollega visar en dokumentation från en utflykt. En annan berättar om hur en elev tydligt visade tecken på val genom att vända huvudet mot det föremål hen ville ha. Det som tidigare varit otydligt har blivit tydligare, men bara för att någon stannade upp och såg det.

– Det är så mycket vi inte ser om vi inte är två, säger Jennie. Elevassistenten hos mig ser saker jag själv missar.

– Eller tolkar dem annorlunda, fyller Sara i. Det är därför de här samtalen är så viktiga. För att vi ska hinna jämföra våra tolkningar. Vad såg vi? Hur tolkade vi det? Vad kan det betyda?

De pratar länge om skillnaden mellan att vara passivt närvarande och att delta aktivt, och om hur smala gränserna är ibland. En blick, en muskelspänning, ett ljud. Allt måste sättas i relation till elevens förutsättningar, till sammanhanget, till historien av tidigare uttryck.

– Ibland undrar jag hur vi ska tolka det som sker varje dag, säger Jennie och tittar ner i sina anteckningar. Som när en elev sträcker sig efter samma föremål varje gång vi sjunger den sången. Det händer varje gång, men är det deltagande, eller bara en vana?

– Ja, den där gränsen är svår, säger Sara. Det kan ju vara ett invant mönster, men också ett sätt att visa igenkänning, eller till och med förväntan.

– Precis, fyller Ali i. Därför behöver vi prata om det. Vad vet vi om elevens bakgrund? Vad har förändrats över tid? Deltagande kan ju också vara att hålla fast vid något, inte bara att göra något nytt.

På bordet ligger en samtalsstruktur de ofta använder. Den ger plats för frågor snarare än svar. Först beskriver läraren ett exempel. Sedan får kollegorna ställa öppna frågor, utan att värdera. Tillsammans söker de tecken på deltagande, inte i prestation, utan i respons, samspel och närvaro.

Sara uppskattar det här. Hon känner att hon inte behöver bära allt själv. När Elyas förra veckan deltog i en samarbetsövning genom att aktivt följa sin kompis rörelse, då såg elevassistenten det först. Och i efterhand kunde de tillsammans förstå att det inte var en tillfällighet, utan ett tecken på ökat deltagande.

När mötet börjar runda av, lutar sig Sara bakåt. Hon tänker på allt det där som inte får plats i dokumentationsmallar. De små förskjutningarna. Det som börjar som en tendens och kanske växer till ett uttryck, eller till och med en intention.

Och hon vet, det är inte i ensamma bedömningar det tydliggörs, utan i det kollegiala. I att någon annan ser, bekräftar, undrar, tolkar tillsammans. Det är så blicken blir gemensam.