Det är torsdag eftermiddag och arbetslaget har samlats i personalrummet för sambedömning. Bordet är täckt av papper, fotografier, surfplattor med filmklipp och elevanteckningar. Sara, Karin och Johan sitter tillsammans med några fler kollegor och samtalar intensivt.

Sara visar ett filmklipp från Hem- och konsumentkunskap där en elev långsamt men metodiskt planerar och lagar en enkel måltid med viss handledning. Eleven lyckas följa recepten och använder redskap på ett tryggt sätt, men behöver stöd i att organisera momentens ordning. Sara funderar högt: “Skulle du säga att det här är grundläggande kunskaper eller kan vi se att eleven nått fördjupade kunskaper i att planera måltiden?”

Karin berättar om en elev i Estetisk verksamhet som med hjälp av färger och former uttrycker känslor som annars är svåra att sätta ord på. Hon undrar hur man bedömer det konstnärliga uttrycket när det sker på elevens villkor och i små steg, är det en grundläggande kunskap att våga uttrycka sig, eller är det fördjupat om eleven kan använda tekniker för att påverka mottagaren?

Johan lägger till ett exempel från Natur och miljö, där en elev visat grundläggande kunskap genom att identifiera växter i skolans trädgård, men ännu inte nått fördjupad förståelse för hur växterna påverkar ekosystemet. Han frågar: “Hur mycket måste eleven förstå för att bedömas som fördjupad inom detta ämnesområde?”

Diskussionen går fram och tillbaka. Kollegorna reflekterar över att det inte bara handlar om att eleven kan momentet, utan också hur eleven använder sina kunskaper i olika sammanhang. De kommer fram till att bedömningen måste grunda sig i konkreta exempel från verkliga situationer, där elevernas initiativ, problemlösning och förståelse får ta plats. De pratar om att sambedömning ger större trygghet i bedömningen, särskilt när eleverna visar kunskaper på olika sätt inom olika ämnesområden.

Sara känner att samtalet gett henne nya perspektiv på hur hon kan se och värdera elevers lärande, och hur hon kan fånga progressionen mellan grundläggande och fördjupade kunskaper mer nyanserat.

– Det är så skönt att vi har de här mötena, säger hon. Jag känner att jag inte behöver ha hela bilden själv.

Jennie nickar.

– Ja, det är det här jag har saknat. Inte bara mer dokumentation utan fler samtal. Någon som kan se det jag kanske inte såg.

När de reser sig för att gå tillbaka till sina klassrum ligger plastmapparna kvar på bordet. Några korta anteckningar hamnar i lärarloggar, men det mesta stannar i minnet, i samtalet.

Sara stannar till i dörren. Hon tänker på senaste lektionen, på Elyas, som deltog i ett samarbete och visade något helt nytt, ett intresse, ett engagemang. Det blev möjligt tack vare att han först fått tid tillsammans med en vuxen enskilt för att förstå uppgiften och förbereda sig.

Det där påverkar Saras bedömning. Men hur? Tidigare dokumentation visar inte det här. Att ge eleverna fler möjligheter att visa sitt kunnande, och att lyckas hitta rätt stöd för dem i bedömningssituationer, det gjorde verkligen skillnad. Och det måste få synas i helheten.

En fråga växer inom henne:

När terminen går mot sitt slut, hur ska hon väga samman allt det där? Det som eleven visat i stunden, i samspelet, i handling, i samtal. Vad ska få väga tyngst och varför?