Torsdag eftermiddag. Korridoren är dämpad, som om hela skolan drar en djup suck efter dagens sista lektion. I biblioteket står kaffekoppar på rad, och vid ett av borden har Anders, Ali och Elin redan slagit sig ner. Jennie, som också undervisar på Individuellt alternativ, börjar med att berätta:

– Jag har fått en ny grupp och nästan ingen dokumentation från hösten. Det känns som att börja med ett pussel där halva bilden saknas.

Ali, från Yrkesintroduktion, nickar långsamt. – Jag försöker börja med att se var de är nu, oavsett historik. Minsta lilla framsteg dokumenterar jag, det är ofta där den verkliga berättelsen finns.

Elin lägger fram två elevarbeten från Programinriktat val. Det första är språkligt klanderfritt men innehållsmässigt ganska tunt. Det andra är rörigt formulerat, men kryllar av egna resonemang. – Kolla här, säger hon och pekar på en mening där eleven dragit en oväntad parallell mellan en bok och en egen livshändelse. – Hur väger vi språk mot innehåll?

Anders berättar om Amina, som knappt skrev något i början av terminen. – Men häromdagen gjorde hon en muntlig redogörelse om sitt hemland som fick hela gruppen att ställa följdfrågor. Om jag bara hade tittat på hennes skriftliga arbeten hade jag missat det.

Samtalet böljar fram och tillbaka. De följer sin samtalsstruktur: beskriva, fråga, tolka, reflektera. Sara lyfter Hugos kommentar om hur han ville sluta sin berättelse. – Kanske kan jag låta honom börja bakifrån, säger hon. Jennie skrattar. – Det är faktiskt ett briljant sätt att låsa upp skrivkramp.

Under mötet dokumenterar de noggrant sina gemensamma tolkningar. I ett gemensamt digitalt dokument skrivs vilka prestationer som räknas som grundläggande, vilka som visar på fördjupat kunnande, och vilka små steg som är viktiga att följa upp. På så sätt blir diskussionen inte bara muntlig, utan synlig för hela arbetslaget, vilket stärker samsynen och likvärdigheten i bedömningen.

När mötet är slut snöar det mot bibliotekets fönster. Sara stannar kvar en stund och bläddrar i sina anteckningar. Hon inser att de här samtalen inte bara ger samsyn, de ger henne mod att pröva nya vägar, och framför allt trygghet i att alla elever blir bedömda på ett rättvist och likvärdigt sätt.

– Det är så skönt att vi har de här mötena, säger hon. Jag känner att jag inte behöver ha hela bilden själv.

Jennie nickar.

– Ja, det är det här jag har saknat. Inte bara mer dokumentation utan fler samtal. Någon som kan se det jag kanske inte såg.

När de reser sig för att gå tillbaka till sina klassrum ligger plastmapparna kvar på bordet. Några korta anteckningar hamnar i lärarloggar, men det mesta stannar i minnet, i samtalet.

Sara stannar till i dörren. Hon tänker på senaste lektionen, på Elyas, som deltog i ett samarbete och visade något helt nytt, ett intresse, ett engagemang. Det blev möjligt tack vare att han först fått tid tillsammans med en vuxen enskilt för att förstå uppgiften och förbereda sig.

Det där påverkar Saras bedömning. Men hur? Tidigare dokumentation visar inte det här. Att ge eleverna fler möjligheter att visa sitt kunnande, och att lyckas hitta rätt stöd för dem i bedömningssituationer, det gjorde verkligen skillnad. Och det måste få synas i helheten.

En fråga växer inom henne:

När terminen går mot sitt slut, hur ska hon väga samman allt det där? Det som eleven visat i stunden, i samspelet, i handling, i samtal. Vad ska få väga tyngst och varför?