Delaktighet
Vad är det som gör att en elev känner sig som en självklar del av undervisningen, av gruppen och av skolans vardag? Delaktighetsmodellen hjälper oss att sätta ord på sådant som annars lätt blir diffust. Med stöd i sex aspekter synliggör modellen hur lärmiljö, relationer och undervisning tillsammans formar elevers möjlighet att vara med, bidra och utvecklas.
Delaktighet formas i lärmiljön
Delaktighet växer fram i samspelet mellan elever, aktiviteter och lärmiljöer. Den förändras från situation till situation under skoldagen. En elev kan känna stark delaktighet under en lektion och mindre i en annan aktivitet.
Delaktighetsmodellen erbjuder ett sätt att undersöka dessa situationer mer noggrant. Den riktar uppmärksamheten mot vad som händer i aktiviteten: hur arbetet organiseras, hur kommunikationen fungerar och vilka möjligheter som finns att förstå och bidra.
Perspektivet gör modellen särskilt användbar i arbetet med tillgängliga lärmiljöer och ökad skolnärvaro. Blicken riktas mot undervisningen och sammanhanget där lärandet tar form. Framför allt ger modellen oss ett verktyg för att få syn på vårt eget handlingsutrymme.
Sex aspekter av delaktighet
I delaktighetsmodellen beskrivs sex aspekter som tillsammans ger en rikare bild av delaktighet: tillgänglighet, tillhörighet, engagemang, samhandling, autonomi och erkännande. Aspekterna hänger nära samman och påverkar varandra i skolans vardag.
Tillgänglighet handlar om hur möjligt det är att ta del av det som sker i skolans olika miljöer och aktiviteter. I delaktighetsmodellen beskrivs tillgänglighet genom tre delar:
- Fysisk tillgänglighet – tillgång till lokaler, material, hjälpmedel och miljöer där undervisning och gemenskap äger rum.
- Tillgängligt meningssammanhang – möjlighet att förstå vad som händer i aktiviteten, vad uppgiften går ut på och vilket syfte arbetet har.
- Tillgängligt sociokommunikativt samspel – möjlighet att delta i språk, kommunikation och sociala sammanhang tillsammans med andra.
Tillgänglighet handlar alltså både om lokaler, material och hjälpmedel, och om att förstå uppgiftens syfte, kunna följa det som händer och få tillträde till kommunikation och gemenskap. Perspektivet gör tillgänglighet till en fråga om både lärmiljö och didaktik.
Tillhörighet rymmer både en formell och en upplevd dimension. Den formella tillhörigheten innebär att eleven hör till en klass och en skolgemenskap. Den upplevda tillhörigheten formas i vardagens möten: i arbetet i klassrummet, i samtal mellan elever och i känslan av att ha en självklar plats i gruppen.
Känslan av att höra hemma i sammanhanget har stor betydelse för elevers möjlighet att delta i undervisningen. När elever upplever att de räknas med och att deras närvaro spelar roll stärks både trygghet och vilja att bidra.
Tillhörighet skapas i många små handlingar i skolans vardag: i hur grupper organiseras, hur samtal förs i klassrummet och hur elever bjuds in att delta i gemensamma aktiviteter.
Engagemang rör elevens lust, intresse och vilja att delta i en aktivitet. Det är en aspekt som behöver förstås nära elevens egen upplevelse. Det som syns utifrån berättar bara en del.
I många fall växer engagemang när undervisningen känns begriplig, meningsfull och möjlig att lyckas i. I andra situationer kan ett lågt engagemang vara ett uttryck för att något i lärmiljön skaver, att uppgiften känns otydlig eller att deltagandet blivit svårt av andra skäl.
Samhandling betyder att delta i en gemensam aktivitet tillsammans med andra. Det kan vara ett grupparbete, ett samtal, en laboration, en lek eller en gemensam genomgång. Samhandling kräver att eleven får möjlighet att bidra i det gemensamma, på sitt sätt och utifrån sina förutsättningar.
Här blir undervisningens struktur viktig. Roller, uppgifter, gruppindelningar och former för samarbete påverkar vilka elever som får utrymme att ta plats och bidra.
Autonomi handlar om elevens möjlighet att påverka sitt handlande och uppleva inflytande över sin situation. I skolan kan det handla om att få göra val inom tydliga ramar, att kunna uttrycka sin åsikt, välja arbetssätt eller påverka hur man visar sitt kunnande.
Autonomi utvecklas i miljöer där elever får stöd att förstå sina valmöjligheter och där deras röster tas på allvar.
Erkännande handlar om att bli accepterad och erkänd av andra. Det märks i hur elevens närvaro, bidrag och försök tas emot i gruppen. Blir eleven sedd som någon som hör till och tillför något? Får eleven respons som bär vidare?
Erkännande formas i både undervisning och kamratrelationer. Det har stor betydelse för hur tryggt det känns att delta, pröva tankar och vara en aktiv del av sammanhanget.
Aspekterna hänger ihop
Delaktighetsmodellens sex aspekter hänger nära samman och påverkar varandra. De kan liknas vid kugghjul i ett system där rörelse i ett hjul påverkar de andra.
När undervisningen är tydlig och lärandet står i fokus stärks ofta tillgängligheten i aktiviteten. Elever får då lättare att förstå vad som ska göras och hur de kan delta. Den ökade tillgängligheten kan i sin tur bidra till engagemang och en känsla av autonomi i arbetet.
I ett klassrum där elever upplever erkännande från både lärare och kamrater stärks också självkänslan och viljan att bidra i det gemensamma arbetet. Det kan öppna fler möjligheter till samhandling och fördjupa känslan av tillhörighet i gruppen.
Samtidigt fungerar sambanden åt andra hållet. Om tillgängligheten i en aktivitet minskar kan också engagemang, autonomi och samhandling påverkas. Därför behöver delaktighet förstås som något som formas i samspelet mellan flera faktorer i undervisningen.
Delaktighetsmodellen hjälper till att synliggöra dessa samband och ger ett stöd i arbetet med att utveckla lärmiljöer där fler elever kan delta i undervisning och gemenskap.
Delaktighet i olika delar av skoldagen
Under en skoldag rör sig elever mellan många olika situationer. En gemensam genomgång i klassrummet, ett grupparbete, samtal med kamrater på rasten eller ett tillfälle där någon behöver extra stöd.
I delaktighetsmodellen beskrivs dessa sammanhang som tre olika kulturer:
- Undervisningskultur – situationer där undervisning och lärande står i centrum, till exempel genomgångar, uppgifter och gemensamma samtal om innehållet.
- Kamratkultur – de relationer och sociala sammanhang som formas mellan elever, i klassrummet, på raster och i grupparbeten.
- Omsorgskultur – situationer där stöd, hjälp och omsorg blir tydliga, till exempel när en elev behöver extra stöttning eller när vuxna hjälper elever att hitta tillbaka in i en aktivitet.
Att skilja mellan dessa sammanhang kan hjälpa arbetslag att förstå elevers delaktighet bättre. En elev kan vara aktiv och engagerad i undervisningen men samtidigt känna osäkerhet i kamratgruppen. En annan elev kan känna stark tillhörighet i gruppen men ha svårt att hitta vägen in i uppgifterna.
När delaktighet undersöks i konkreta aktiviteter blir det lättare att se vad i lärmiljön som stödjer elever och vad som kan utvecklas vidare.
Så kan delaktighetsmodellen användas i praktiken
Delaktighetsmodellen kan fungera som ett underlag för samtal kollegor emellan, eller som ett kartläggningsverktyg utifrån olika frågeställningar. Observationer av aktiviteter och gemensam analys ger nya perspektiv på hur delaktighet formas i praktiken.
Frågor som kan öppna för reflektion är till exempel:
- Hur tillgänglig är undervisningen för olika elever?
- Vilka möjligheter till samhandling skapas i aktiviteten?
- Hur formas erkännande och tillhörighet i gruppen?
- Vilka delar av lärmiljön väcker engagemang hos elever?
Stödstruktur för samtal
Fyll i din epostadress så landar snart en stödstruktur för samtal om delaktighetsmodellens aspekter och kulturer i din inkorg.